Rosenbergs drömliv

Fotbollsikonen Markus Rosenberg befinner sig på en bra plats.
I vissa hänseenden den bästa han varit på under sitt 43-åriga liv. Vardagen i Höllviken med ungdomskärleken Maria och barnen Izabella och Oliver, agentjobb, ungdomsträningar, hundpromenader, golf och prestigefulla padelmatcher mot kompisar i den egna padelhallen.

Klockan är prick nio på morgonen när vi kliver in i konferensrummet på Padel Court No. 9 i Höllviken. Markus Rosenberg är redan på plats. Ett och annat grått hårstrå, i övrigt ser han ut exakt som när han la skorna på hyllan för sex år sedan, den 12 december 2019.

De fyra padelbanorna har fått nytt, skinande blått ytskikt. Lite långsammare än det tidigare gröna meddelar en uppenbart nöjd Rosenberg, som kvällen innan spelat seriematch här i par med sin gamla MFF-lagkamrat Anton Tinnerholm.

Padel Court No. 9 invigdes sommaren 2018 och de fyra banorna var fullbokade från morgon till kväll från dag ett.

– Tajmingen var perfekt. Jag tror att vi var först i Sverige med att bygga en hall exklusivt för padel, så vi var med under pandemiåren då padel var en av få inomhussporter man tilläts utöva. Det var magiskt. Vi fick en bra start som vi i viss mån fortfarande lever på, även om det fortfarande är många som spelar regelbundet hos oss även idag. Det finns andra hallar i närheten, men folk är väldigt lojala här nere. Man handlar sin mat här, man går ut och äter här, klipper sig här och spelar padel här. Man är mån om att stötta de verksamheter som finns och att hålla dem levande, konstaterar Markus Rosenberg.

Efter ett inrutat liv med mördande prestationskrav och en osäker tillvaro som fotbollsproffs i Holland, Tyskland, England och Sverige var han fri att göra precis vad han kände för. Men det var aldrig någon tvekan på var Markus, hustrun Maria och barnen Izabella, 15 år, och Oliver, 12 år, skulle slå sig ner.

– Maria kommer från Vellinge och bodde i ett och samma hus där under hela sin uppväxt, och det var där vi tillbringade somrarna när vi bodde utomlands. Så på sätt och vis var vi redan hemma här. Vi letade tomt ganska länge och när vi kände att det började närma sig hemflytt så köpte vi en tomt i Höllviken och byggde vårt drömhus. Vi flyttade in 2015.

Vad är det som sticker ut med Vellinge?

– Det jag gillar allra bäst här är möjligheten till en fantastisk uppväxt. Det är en småstadskänsla som vi gillar och som ger en väldig frihet. Våra barn lever på sina cyklar. De sticker till skolan på morgonen och har de aktiviteter på kvällen kan de ta sig dit på egen hand. Många av de vi lärt känna här och som vi umgås med har studerat och jobbat på olika håll i världen, men när de fått barn har de valt att flytta tillbaka, och det om något är ett kvitto på att Höllviken är ett bra ställe att växa upp på.

Har du några favoritställen du gärna återvänder till?

– Haha, ja, vårt hus! Fortet liksom. Det finns hur många ställen som helst här, både skog, stränder och hav. Jag tar gärna promenader med vår hund, men mest tid ute i naturen spenderar jag när jag spelar golf. Min son Oliver spelar väldigt mycket på sommaren och det blir att jag också hänger ganska mycket nere på Ljunghusens golfklubb.

Och hur går det?

– Inget vidare. Oliver slår mig, trots att han bara är tolv år gammal. Längdmässigt är jag fortfarande lite bättre, men det är bara en tidsfråga innan han slår mig även där. De är ett helt gäng som lirar. På sommaren sticker de ner efter frukost och är där hela dagen. Jag är inte uppvuxen med golf men det är verkligen en idrott där du kan vara en hel dag vid banan utan att tröttna.

Även dottern Izabella har ärvt idrotts- och tävlingsgenen från sina föräldrar. Hon är aktiv i Kämpinge Gymnastikförening, som är en av landets största med drygt 1 800 medlemmar.

– Det är verkligen kul med aktiva barn, och att båda hittat sporter som de brinner för. ”Bella” satsar på hopprep så där har jag inte mycket att tillföra, men jag sitter i föreningens styrelse sedan flera år tillbaka, så jag är med och bidrar så gott jag kan. Det är en fantastiskt välskött förening med anställda instruktörer och utbildade tränare. Lite mer som jag upplever att många idrottsföreningar var förr. Det var alltid någon i klubbhuset så att man kunde åka dit med kompisarna. Men det finns inte på samma sätt idag. På många håll har ungdomsidrotten blivit en statusgrej inte alla har råd med, och alla barn ska bli världsstjärnor. Men här nere är det annorlunda. Det finns gott om ställen där barnen kan hänga med sina kompisar och många eldsjälar.

Ser du inte din egen roll i det också? Du skulle kunna sitta och rulla tummarna men istället driver du en lokal padelhall, tränar ett ungdomslag i fotboll och sitter i styrelsen i gymnastikföreningen?

– Jo, det är klart, jag älskar idrott och ser den som en viktig del av samhället. Många barn och ungdomar idag umgås via datorspel och sociala medier istället för att träffas, så mötesplatser som föreningsaktiviteter, idrottsplatser och fritidsgårdar där man kan gå in och ta en läsk och prata lite med någon är guld värda. Jag flyttade runt en hel del under uppväxten och då var fotbollen och stadionområdet i Malmö den fasta punkten i tillvaron.

Vad intar du för roll som ungdomstränare i BK Höllviken?

– Jag är bara en i mängden. Vi är åtta pappor på 50 barn födda 2013. Två är huvudansvariga, sedan delar vi upp oss och jag coachar det lag jag får. Vi var i Danmark i helgen och vann hela turneringen. Åtta matcher, åtta vinster, så grabbarna är superduktiga. När jag växte upp var det bara MFF som gällde. Vi vann allt. Men idag finns det många fina småföreningar här nere som fostrar duktiga spelare.

Många vittnar om hur svårt det är att hitta något meningsfullt att fylla sin vardag med efter proffslivet. Man saknar kickarna. Du startade spelaragenturen Full Potential Agency på direkten.

– Ja, jag lärde mig snabbt att det inte finns något som går att jämföra med att vara elitidrottare. Jag försökte omedvetet att hitta något i början, men det går inte, för då blir ingenting roligt. Då kommer du att förlora. Man måste istället njuta av det man fått uppleva. Jag ser väldigt positivt på att jag har hittat något som jag tycker är svinkul efter karriären: jobba med fotboll på mitt sätt, bygga något nytt, hjälpa ungdomar som är i en sits där jag var när jag var ung, när man egentligen inte vet någonting. Och det är ännu svårare att navigera i fotbollsbranschen idag med större belopp, större klubbar, många fler ligor att spela i, och en hel del oseriösa agenter.

Och där kommer FPA in. Vad är det ni letar efter?

– Fotbollsmässigt tittar vi mycket på spelintelligens. Är du stor och snabb och stark och gör fem mål varje match som 14-åring så betyder det inte allt. Vi tar väldigt sällan de som är mest hajpade. Vi vill ha spelare som älskar fotboll och inte tänker på proffslivet för mycket redan i 15-16-årsåldern. Det största och svåraste steget är från junior till senior, och oftast handlar det inte om hur bra du är på att spela fotboll. Når du exempelvis MMF:s A-lag så är du väldigt bra på att spela fotboll, lyckas du i MFF:s A-lag så har du även ett bra huvud.

Hade ni sett Markus Rosenberg 14 år?

– Det är tveksamt. Jag var i och för sig i Malmö FF redan som femåring, men jag var aldrig någon stjärna. Jag fick alltid kämpa för att ta en plats, och flyttade runt på många olika positioner. Men att spela i MFF innebar att man alltid var tvungen att tävla, för var vi än åkte så ville alla slå oss. Så man fick en vinnarmentalitet som man sedan hade med sig.

Det skiljer bara ett år mellan dig och Zlatan Ibrahimovic. Ni fostrades båda i MFF och på något märkligt vis känns ni väldigt lika och samtidigt väldigt olika; ni har samma smittande jokergarv, samma elaka vinnarskalle, samma gudabenådade målsinne, men du håller låg profil på sociala medier och talar inte om dig själv i tredje person…

– Vi är båda ödmjukt kaxiga! Sedan har Zlatan tagit det ödmjuka till en annan nivå.

Och du verkar inte köpa Ferraris till dig själv i födelsedagspresent fullt lika ofta.

– Jag har faktiskt haft en Ferrari, så jag ska inte säga för mycket. Men Zlatan har lite andra pengar att röra sig med och att prata om sig själv som ett lejon eller en tiger är inte riktigt min grej.

Har ni någon kontakt idag?

– Nä, han är på en annan hylla. Han springer med OS-facklan medan jag lever familjeliv i Höllviken. Vi har nog lite olika syn på hur vi vill leva våra liv, men vi respekterar varandra. Jag ger väldigt sällan intervjuer till exempel. Jag gillar att bara vara. Fredagsmys med familjen, det finns inget som slår det.