Bland rankor formas ett annat liv

De ville trappa ner för att hitta en hållbarare balans i livet. Så de startade en vingård. Paradoxalt? Ja. Logiskt? Också ja, om man heter Jessica Karlsson och Johannes Celik. På en smal remsa mark längs kustvägen mellan Trelleborg och Näset tar deras nästa livsprojekt sakta form.

– Med risk för att det låter som motsatsen till det vi försöker uppnå … vi startade vingården för att hitta en livsstil med ett lugnare tempo och en bättre balans.

Johannes Celik säger det utan någon markering om ironi. Orden får mig ändå att reagera, för bilden är svår att ignorera: två personer som vill trappa ned väljer att plantera flera tusen vinrankor som kräver konstant omsorg året runt.

Jessica Karlsson nickar instämmande:

– Vi bygger detta för familjen, för att skapa en plats där vi kan samlas. Detta projekt är för vår framtid.

Ett liv i högt tempo

För många Vellingebor är Johannes och Jessica två välbekanta ansikten. De har tillbringat större delen av sina vuxna liv i restaurangbranschen, en bransch där ingenting någonsin stannar upp. Johannes har varit med och byggt verksamheter som Mötesplats Österlen och Kronovalls vinslott och rört sig i vinvärlden genom import och försäljning. Jessica, som är utbildad pedagog, har arbetat med gastronomi, inredning och trädgårdar. Tillsammans har de, sedan de träffades och blev förälskade för 35 år sedan, skapat ett eget litet universum i Höllviken: Märtas Kafé & Shop, Märtas by the Sea och glassbaren på Höllvikstrand. Han som visionär idéspruta, hon som jordnära förvaltare.

Tempot har varit högt i många år. Sena kvällar. Tre sittningar. Sommarsäsonger som aldrig ger andrum. Barnflickor hemma. Ständiga telefonsamtal. Och, för Johannes del, en kropp som till slut sa ifrån på allvar.

– Vi sitter ju aldrig ner. Vi är sådana som inte kan finna ro i att bara sitta och titta på teve, konstaterar Jessica med ett skratt.

– I restaurangbranschen är man aldrig bättre än sin senaste tallrik med mat. Och jag är rastlös av mig. När ett projekt är färdigt är det som om jag tappar fotfästet. Då måste jag ha något nytt att bygga upp, säger Johannes.

Ett ja mot horisonten

Johannes har alltid dragits till kustvägen mellan Trelleborg och Näset. Det han fastnat för var ljuset, vinden, de öppna fälten och havet som aldrig riktigt försvinner ur synfältet. Det var hit han tog med Jessica den där dagen för några år sedan, stannade bilen i backen ovanför ett nedgånget 1960-talshus som låg till salu – och lät utsikten göra resten av jobbet.

– Jag frågade henne rakt ut: kan du leva med den här utsikten? Hon tittade ut över vyn och sa ja, berättar Johannes.

Dagen därpå var det visning. Budgivningen var redan igång och tempot blev därefter. De lade sitt bud samma dag och skrev papper senare samma eftermiddag.

Sedan följde flera år av byggande. Den gamla villan blev ett hem, kompletterad av två moderna huskroppar och ett stort inglasat atrium som tillsammans formar en kringbyggd gård med en pool i mitten.

När klimatet flyttar norrut

För två år sedan togs de första spadtagen till parets nästa kapitel: vingården. På den långsmala remsan mot havet planterades 3 000 rankor av arterna Solaris och Pinot noir, satta i raka linjer som följer kuststräckan.

Platsen har ett ovanligt mikroklimat. Vellinge är en av Sveriges varmaste kommuner sett över året, med längre odlingssäsong, fler soltimmar och en lätt, sandig jord som snabbt värms upp. Det är förutsättningar som allt fler vinodlare söker sig till, samtidigt som den globala vinindustrin förskjuts norrut och nya regioner etableras på oväntade platser.

– Här har vi sol från morgon till sen kväll, salt luft och ett helt öppet läge. Det är en ovanlig kombination. Allt tydde på att det skulle kunna fungera för vin och det ska bli spännande att se vilken karaktär vinet härifrån får, säger Johannes och pekar ut slutet av odlingen innan vi kliver in i den svarta byggnaden i korrugerad plåt som ska bli verksamhetens hjärta.

Inne i den avlånga byggnaden har de ställt ut bord och stolar för att känna av rymden, akustiken och hur utrymmet kan användas framöver. Johannes stannar mitt på cementgolvet och skrattar till.

– Philippe Blanc, vingurun från Alsace, var här. Han sprang runt bland rankorna för att känna av energin. Just här, fortsätter Johannes och markerar platsen med foten, menade Philippe att det fanns extra bra energi.

Mer än bara vin

I april öppnar Höllvikens Vingård officiellt. Men rankorna är fortfarande unga och bär ännu inte tillräckligt med frukt för att producera egna viner. Den första riktiga skörden väntas 2027, men tills dess ska vingården vara öppen för allmänheten på andra sätt.

– Vi vill att platsen ska kännas öppen och tillgänglig. Konstutställningar, små provningar, samarbeten med vinmakare, kockar eller föreläsare – det finns många sätt att använda stället på innan vinet är klart.

När de pratar är det tydligt att målet sträcker sig långt bortom själva vinproduktionen. Det handlar om att skapa en plats som är i rörelse, som förändras med säsongerna och som håller liv i bygden.

– Det ska bli en destination i sig, säger Johannes självsäkert. Vi vill bredda bilden av vad en vingård kan vara.

Att satsa sent i livet

I samtalet återkommer Johannes och Jessica ofta till vad det innebär att satsa allt på nytt, vid en tidpunkt i livet då de flesta gör motsatsen. Efter år av hårt arbete, pressade scheman och familjeliv i full fart kunde de nu ha valt vila, men valde istället ett projekt som kräver tålamod, fysisk närvaro och långsiktighet.

– Vi gör någonting som når sin peak om kanske 15, 30 år. Det är inte säkert att jag lever då.

Det är just där drivkraften blir tydlig. De pratar om att sänka tempot, men också om att bygga något som inte behöver vara färdigt snabbt. De vill att platsen ska få växa i sin egen takt och att verksamheten så småningom inte ska vila helt på deras axlar. Målet är att skapa en struktur som fungerar även när de inte själva är med i varje moment.

Jessica, som vid det här laget är luttrad av Johannes tempo, lutar sig tillbaka och rycker på axlarna, med ett uttryck som rymmer både realism och förväntan.

– Att vara med och skapa Näsets första bubbel låter väl inte helt fel?