Krönika
Lisa dos Santos

Det finns två centrala platser i mitt liv. Falsterbo och Flemingsberg. Den ena är idyllen där jag växte upp och drömde om en framtid och den andra är betongförorten utanför Stockholm som blev en del av min framtid. En omvänd klassresa, brukar mina åklagarkollegor skämta när de hör att jag kommer från Falsterbo. ”Är det inte där det är så sjukt fina stränder och paradisvillor?” frågar de som inte är helt säkra på vad Falsterbo är. ”Jo”, svarar jag och tittar ut genom mitt kontorsfönster i Flemingsberg. Tingsrättens sterila fasad stirrar tillbaka på mig på andra sidan av den deppiga asfaltslingan, som ringlar sig från tågstationen upp mot grannförorten Visättra. Strax bakom tingsrätten ligger Ica Maxi och på andra sidan tågrälsen reser sig Flemingsbergs färgglada miljonprogramshus. För närvarande råder det konflikt mellan gängen i förorterna och det skjuts och hittas vapen bara ett stenkast från åklagarhuset. Det får Falsterbo att kännas långt borta. Nästan som en fantasi.

Varje sommar tar jag tåget, som swishar förbi åklagarkammaren, söderut och kliver tillbaka in i Falsterbo. Kontrasterna gör mig vimmelkantig. I juni ligger Falsterbo alldeles stilla och okysst eftersom sommargästerna inte kickat igång högsäsongen än. Jag drar min resväska genom en illgrön park, byter om till kvällsdopp nere vid bryggan, går i vit sand så len att jag glömmer bort att asfalt ens finns och doppar tån i en inställsam våg. Barndomsminnen strömmar genom kroppen i ljusets hastighet. Det gör nästan ont när jag ser Falsterbohus. Det får konserverade bilder från forna sommarlov att blixtra till. Blicken in mot stranden från andra rev. Handdukar och träskor i sanden. Falsterbovykort.

När jag går tillbaka genom parken känner jag mig harmonisk, som om Falsterbo och alla mina bevarade minnen av platsen skänker mig skydd mot omvärlden. Jag vandrar uppför kyrkbacken och stannar till. Plötsligt känns något avigt. Utsikten över ängen ger en märklig känsla. Något fattas. Då går det upp för mig att den lilla möllan som alltid stått där är borta. Det är som ett slag i magen. Förändringen får mina perfekta vykort att vittra sönder och nu känner jag mig plötsligt allt annat än harmonisk. Promenaden fram och tillbaka till stranden är ju nu helt förstörd! Jag rusar hem till barndomshemmet och förmedlar med andan i halsen den hemska nyheten till mamma och pappa. Kräver dem på svar. Hur kan en sådan Falsterboskatt plötsligt försvinna? Jag får svaret att möllan har sålts till Kristianstad, eftersom den tydligen var för dyr att underhålla. Jag stirrar snopet på dem och vet inte om jag ska skratta eller gråta. Har inte en av Sveriges rikaste kommuner råd att behålla en futtig mölla? Är inte detta ett svek på nivå med rivningarna av Klarakvarteren i Stockholm? Hela vistelsen ältar jag möllan, döv för om folk vill lyssna eller inte. Min upprördhet är på topp. Det är som jag omsatt allt det inre kapital jag har för att bekämpa gängen i Flemingsberg för att gå upp i Falsterbos förlust av en mölla. I min förflyttning låg plötsligt det stora i det lilla.

När jag lämnar Falsterbo vankas det hästvecka och feststämning och ingen är längre intresserad av att närvara när jag håller likvaka. Tåget närmar sig Stockholm och jag läser om den senaste skjutningen. Jag känner hur jag omkalibreras. Falsterbo bleknar och Flemingsberg kallar. Tillbaka vid mitt skrivbord vet jag att jag är på rätt plats även om sandkornen från stranden fortfarande gör sig påminda i skorna. Jag blickar ut över asfalten utanför mitt fönster. Tänk vad fint det vore om ändå möllan hade hamnat där.